Den kontinentala stående fågelhunden
Till de kontinentala stående fågelhundarna räknas förutom de 3 vorstehraserna också bland annat den ungerska vizslan, weimaranern, liten och stor münsterländer, breton, spinone m.fl. Den andra gruppen av stående fågelhundar är den engelska. Dit räknas setterraserna och pointern. Den största skillnaden mellan de 2 grupperna brukar sägas vara farten och vidden i söket i kombination med att de engelska raserna i större utsträckning går med högt huvud i vinden och sällan tar an spårlöpor på ett sätt som de kontinentala raserna gör.
Många är diskussionerna om vad som är "det rätta" sättet och den diskussionen tänker vi inte ge oss in i här, men helt klart är att det inom de båda grupperna finns en stor variation, till exempel finns det bland vorsthrar både hundar som går snävt och med moderat fart likväl som hundar som går lika stort och snabbt som vilken engelsk stående hund som helst.
Den kontinentala hunden och kanske då framförallt de större raserna benämns ofta allroundhundar, dvs de ska klara av mer och fler uppgifter än att endast agera stående fågelhundar. Därför finns bland annat bruksgrenarna vid SVK's och weimaranerklubbens prov där hundarna ska både kunna spåra skadskjutet vilt (fågel, räv eller annat) samt apportera i vatten. Vidare används bland annat vorstehn ju längre söderut man kommer och kanske framförallt i sitt moderland Tyskland som kortdrivare i trånga såtar eller som stöthund på exempelvis vildsvin.
Vi (Fjäderfinnarens kennel) använder våra hundar framförallt som stående fågelhundar på alla underlag, dvs både i skog, på fjäll och på fält) samt att vi använder dom som apportörer vid sjöfågeljakt. I mindre utsträckning (eller snarare inte alls) använder vi hundarna till stötjakt på klövvilt eller vildsvin.